Blog Image

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Trööött på att vara arg…

okt 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:44:25

Inte för att jag är arg så ofta, men jag blir oftare riktigt förbannad nu för tiden… Och det är jobbigt. I natt kollade jag på klockan 04:00 sista gången. Kunde fan inte somna…:( Jag var så arg och upprörd att det var helt omöjligt att slappna av. Ni vet när det känns som man vill sparka och slå på någon som inte finns där, man rycker till och svär tyst lite snyggt. När sedan partnern undrar vad fan man håller på med, så skyller man det på en dålig dröm, fastän man helt ärligt är vaken…

Säg att någon känner igen sig? smiley

Det jag var/är förbannad på denna gång är väl på sätt och vis det vanliga: Orättvisa. Tillbaka till det där att man borde vara värd mer. Det är svårt att förklara, jag tycker inte att jag är bättre än någon annan och förtjänar mer, men jag vill verkligen tro på det där….att man får vad man förtjänar- på gott och ont.

Och enligt mig, har det positiva jag gjort klart knockat det negativa! Totalt! Genom livet! Så vart och hur får jag igen det? För nu är jag trött! Trött på att kämpa! Slita tills man fan ligger och spyr! Jobba, stötta, jobba mer, pusha, jobba igen, vara tillgänglig för allt och alla…. Men fan heller att man är ok om man säger ifrån. Känns som vissa personers tillvaro skulle explodera om jag inte fanns där.

Jag brukar inte säga nej om någon behöver mig, för jag vill inte. Tänker att när jag behöver det, så får jag tillbaka det. Och ja, ibland stämmer det nog. Men jag gillar inte att tjata och klaga, har alltid varit den som får andra att garva och ta sig upp igen, så hur skulle folk reagera om jag “bytte sida” för ett tag?

Vet ni, jag tror faktiskt att det egentligen är MITT problem, hela den här skiten. Jag kan nog inte släppa kontrollen helt och visa mig svag eller knäckt. Och jag vill nog inte heller, jag VILL vara den där störda bruden, som är galet glad och antingen älskad eller hatad. För lite så blir det ju, när man inte är som “alla andra”. Man får ta mycket skit, men man får ju också enormt mycket bekräftelse och kärlek (kosmos, haha!) tillbaka av de som faktiskt inte skräms bort.

Där har vi ju en sak till om mig som jag vet gör mig förbannad. Att jag blir dömd som ett problembarn med onda intentioner och fylld av hat, bara efter mitt utseende och mitt appearance….(Kommer på så mycket medans jag skriver. Som i beskivning: Terapi! Tjihoo! Inte för att jag behöver det, men…(no comments, please) :::::

Äh, nu blir det mycket skitsnack, då är det dags att sluta. Ska tvätta färgen ur håret nu, Blir same, same. Trivs i min skunkfrilla, men funderar på en aning turkos ton på sidorna. Det avgörs imorgon! Då får jag nog några fiender till, haha! Get used to it! Sen blir det bye, bye till svärmorsan och sen biljarden!

Just ja, jag vill bara säga till biljard-och dartarna att ni räddar mina kvällar på jobbet många, många gånger med era härliga kommentarer. Ni gör det värt det. Tackar!

Kommentera gärna, för nu håller jag på att spåra ur, haha!



Ingenting flyter

sept 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:19:18

090929

Ingenting flyter

Idag har jag varit ledig första dagen på över en vecka. Jag är så sliten! Jag har inte mycket att skriva om, kanske för att jag inte orkar tänka:)
Men det var ett tag sen, så vi hittar på nåt ändå…

Jag klarade faktiskt av att tjura lite ikväll för första gången på väldigt länge. Känns skönt att ha tid med det, hur sjukt det än låter – skönt…? Och som vanligt var det när jag kollade på tv. Såg Idol för första gången, och när Mariette sjöng Dear MR President (som har en så jävla bra text) så kände jag bara att nu kör vi!
När orden: “Let me tell you ´bout hard work…..” kom, då kom också tyck-synd-om-mig-tårarna:) Helt sjukt! En aning patetiskt bara, haha, men det kändes skönt.
Typ 13 tårar, men det räckte!

Är otroligt känslig just nu, säkert för man är så sliten, men det har mest gett utlopp i ilska och utbrott på jobbet. En skitmedarbetare lyckades nämligen med stycket att förstöra en stor del av helgen genom att inte dyka upp, så där rök ju 250% behövlig energi/tim. Helt i onödan. Skiter väl han i om jag är förbannad eller inte. Så dumt att vara arg på något man inte kan påverka, men ibland kan jag inte hejda mig:(
Nu är det bättre, ska ta tag i problemet nästa gång vi jobbar i stället, sen lägga det åt sidan.

Apropå rubriken: Ingenting flyter. Jag menar att det känns som om man traskar trögt framåt i lårhög lera. Med ett leende på läpparna och försöker hålla humöret uppe. Jag jobbar ju fortfarande med/inom service och på nåt sätt så är man inställd på just det dygnet runt nuförtiden. Var trevlig och hjälpsam bara så löser sig allt! Blää, ibland (väldigt sällan) så känner man för att spy på att vara trevlig.

Helgen var som sagt riktigt tuff. Folk som skriker, drygar sig, kommenterar ens arlse, slår vad om man är straight eller gay, klagar på priser mm… Man ligger på gränsen till att explodera!
Sen kommer en, två, tre personer fram och berömmer ens arbete och goda service och tackar för en trevlig kväll….och då smälter man. HELA kvällen är räddad tack vare sådana kommentarer!
Tack till er!

Därför vill jag nu uppmana alla att berätta för varandra om de bra sakerna de gör, vad det än är, för det krävs så lite. Som jag skrev, det räddade min kväll, och min helg. Och det är det som jag kommer komma ihåg starkast från den jobbigaste helgen i mitt arbetsliv.

Shit, höll på att glömma mina vänner Ben och Jerry som står på bordet framför! Nu ska jag smaska lite på dem, så hörs vi!

Hasta!



Alkohol är till för dem som har tillräcklligt med….

sept 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:18:09

090922

Alkohol är till för dem som har tillräckligt med hjärnceller för att offra några..

Det här inlägget förvandlas till något helt annat i slutändan än vad man tror…

Det tycker jag ju inte egentligen, tycker det kan vara rät kul med riktiga rock´n roll partyn inkl alkohol då…men det är en jäkligt bra kommentar till en blåst tonåring.. Hahahaha! Äh, jag sitter efter jobbet och kollar in två och en halv män på TV….bara det är ju egentligen tragiskt, men jag tycker det är sååå roligt!
Därifrån fick jag kommentaren.

Kom hem från jobbet hyfsat tidigt idag, strax innan spöktimmen, satte mig framför dator och TV och drack min natt-proteindrink. Sen började jag fundera… När man ser en serie som 2 1/2 män, så är det lätt att se hur livet skulle kunna vara mycket roligare och trevligare med rätt inställning och “rätt” vänner/familj. Storebrorsan i serien är ju egentligen rätt tragisk, men ser ändå bara det roliga i saker och tycker själv att han är helt ok ändå.
Borde vi inte alla känna så. Borde vi inte alla kunna vara nöjda med mindre saker i livet än bara karriär och pengar och personliga framgångar?
(Shit! Jag låter så djup så jag blir rädd, hoppas ni fortsätter läsa för jag tror det kommer nåt bra av det här till slut…)

Äh…eeeh, det jag vill komma till är det här: (tror jag, börjar bli trött nu, antar jag…)
När jag åker hem från jobbet på Bobby (hojen) mitt i natten, då njuter jag. När jag har tränat hårt och kroppen värker, då njuter jag. När jag får äta Ben & Jerrys och samtidigt få massage av min man, då njuter jag. När jag står själv hemma i vardagsrummet och sjunger högt, då njuter jag
…osv..

Sen kommer jag på….att…jag ska jobba imorgon, jag måste stressa för att hinna träna, tänka ut ett sätt att få ihop mer stålar, ringa till läkaren och fråga varför allt tar sån tid, tvätta så jag har arbetskläder, fixa mat, kolla efter drömjobbet el utbildning, vara arg för det som hänt i år och bearbeta det, handla, diska mm.
Och då skiter det sig, då är man där igen. I ältandet, uppgivenheten och irritationen över att livet är orättvist. Haha! Det är ironiskt. Hela livet är tragi-komiskt. Varför inte bara “välja bort” tragi-?
För…det väljer man ju ändå själv…(?)

Pratade med min vän L idag igen. Vi är båda väldigt rädda över att bli bitterfittor. Hon har det svårt just nu, precis som min vän A. Precis som jag…
Men alltid- ALLTID, när vi pratar, så skrattar vi minst halva den tiden. För att vi väljer det…
Tänk om vi slutar välja det, och låter tragi- ta över. Tänk om…
Jag vill kunna välja att behålla känslan jag har när jag åker hoj hem mitt i natten och allt det andra. Kan man det?

Mitt största hinder till att bygga på den lyckan just nu är min självkänsla. Det som har hänt har tagit mig väldigt hårt. Jag har fått nya erbjudanden om jobb, som jag förut hade kastat mig in i med övertygelse om att fixa det. Men jag tvivlar på mig själv och det hindrar mig. Tänk om jag inte kan vara bäst längre? Vad händer då? Tänk om jag…skulle misslyckas…
Och alternativet? Trygghet.
Jag vet ju att jag fixar mina uppgifter idag.
Nackdelen? Jag trivs inte.Inte alls.
Så, jag har ju svaret. För att ta bort tragi- ur mitt liv, så måste jag hoppa! Och det skrämmer skiten ur mig. Men mina vänner, jag SKA svänga av från enkelriktad väg och jag ska fan hitta en nyasfalterad väg med vägskylt “Framtid”. Men först…ska jag reparera fordonet jag åker i, så att det går igenom besiktningen.

Sen är det gasen i botten!

Godnatt!



Enkelriktat-coolt, men jobbigt

sept 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:17:12

090916

Enkelriktat – spännande men jobbigt! Vägbeskrivning tack!

(Jag kommer berätta saker som många inte vet och som jag tidigare skämts över, men det finns ingen anledning längre, man får tänka vad man vill, this is my life..)

Jag är helt slut.. Kom hem för en kvart sen, precis när spöktimmen börjat.
Många timmar på jobbet, fler än på schemat, och tungt fysiskt och mentalt med väldigt få och korta raster …
Och “bidraget” är kasst, även om jag inte kräver mer… Sån är branshen.

Jag har jobbat hela mitt liv. Det har jag verkligen. Men rent yrkesmässigt började jag jobba när jag var sexton. Då gick jag på gymnasiet och behövde extrapengar. Flyttade hemifrån i samma veva, så jag levde på soc. och pantburkar utöver det jag tjänade på extrajobbet.

Jag och min vän L gick ut på lördagmorgnarna och plockade, och pantade burkar, precis som två alkisbarn (vilket vi faktiskt är båda två). Oftast fick vi ihop till mjölk och kanske lite bröd. Mjölk var ju jäkligt viktigt eftersom vi gymmade hårt och proteindrink på vatten var ingen höjdare. När vi inte hade råd med proteinpulvret kunde vi få ihop till ägg som vi drack råa innan morgonpowerwalken…
(Snacka om att vi prioriterade bort mycket annat i kosten, som fett, vitaminer mm mm…)
Det hände också rätt ofta att vi “lånade” med oss mat, toapapper mm från skolan.
Tänk att komma hem tll någon och hitta en sån där bauta-toarulle på toaletten, haha!
Våra “fritidspengar” som soc. gav oss räckte precis till vårat gymkort, så andra nöjen såg vi oss i brasan efter (häftigt uttryck, haha!), men det var väl vårt val.
Vi har pratat om den här tiden efter det, jag och L, och vi har undrat hur vi klarade oss så bra ändå. Jag tror dels för att vi hade varandra (när de andra var på bio eller fikade kunde vi hitta på nåt ihop) och dels för att vi inte hade nåt nåt bättre att jämföra med. Livet såg ju så här ut.

I alla fall så pluggade jag hårt under veckorna och jobbade helger…och tränade. Boxning, innebandy och styrketräning. Och satsade på att bli bäst på allt såklart! Jag gick på musikgymnasiet så självklart skulle jag bli bäst på att sjunga också, utöver att få bra betyg.

Nu har jag jobbat heltid i 11 år, med totalt en månads arbetslöshet, vilket var i somras.
Jag har jobbat på olika företag, men inom samma bransch och har blivit rätt bra på det jag gör/gjorde.
Jag har sällan klagat, kämpat hårt många, många dagar, alltid – och jag menar ALLTID- gjort mitt bästa för att vara lojal, effektiv och en bra arbetskollega.
Jag tycker faktiskt själv att jag är en jävligt bra personal, vem som än anställer mig.
Problemet för mig blir väl lite att jag hela tiden vill bevisa hur duktig jag är, så jag satsar på att gå i mål varje dag, vare sig det känns som tjejmilen eller Iron-man. Jag bara SKA klara allt….
Till råga på allt (häftigt uttryck #2!) så får jag sparken nu i juni, pga av att en enda människa hade svårt för mig, läs första texten jag skrev här, så förstår ni lite mer…
Och nu står jag här, börjat om från noll, jobbar för samma lön som för åtta år sedan, och sliter hårt ändå. För sån är jag.

Och det är naturligt för mig, att alltid kämpa, aldrig ge upp.
Så har min mamma gjort hela sitt liv!
Så gjorde min pappa hela sitt liv!
Så har mina systrar gjort hela sitt liv!
Men jag är 30 år nu, trööööööött, och jag ser inga resultat, varken hos dem eller mig.

Så vart går det fel, vilken väg ska man ta då? Är trött på att köra mot enkelriktat, även om det kan kännas jävligt ballt och spännande- det är ensamt och hårt när man krockar eller får böter! Det är liksom ingen annan som tar smällen eller betalar åt en.

Jag vill bara veta, eller förstå:
När kommer belöningen? När får man medalj? När får jag vinstsumman för min elitsatning i livet? När får jag ett stipendie för att kunna/ ha råd med min fortsatta satsning?

När i helvete ska man få det man förtjänar?!
Tycker ni att ni fått det ni förtjänar? Bara undrar?

Kram o godnatt, sova nu så man orkar köra Iron-man imorrn – också!



Vill ha mer!

sept 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:16:06

090913

Nöjd vill ha mer.

Shit vad jag vill HA! Det är patetiskt egentligen, hur jag söker bekräftelse hela tiden. Det går i perioder, och just nu har jag en sådan. Tänker inte gå in i detalj på vad jag menar, men jag tror att de flesta känner igen sig i det här ändå.
Det finns ju många sätt att få bekräftelse på, många är bra sätt, en hel del är dåliga!
Varför kan man inte bara nöja sig?
Det händer inte mycket i livet just nu. Jag jobbar, tränar, surfar för mycket. Blir det tid över så kollar man tv:n. Så just nu söker jag bekräftelse genom spänning (visst det kanske är mer än bara det, men det erkänner jag inte ändå;-) ).

Haha! Fick för några dagar sedan “diagnosen” ADHD uttalad i en konversation med någon som har lite koll på såna saker, och det kommer ju inte som en överraskning den här gången heller. 🙂
Det skulle kunna vara en liten förklaring till hela mitt livs sökande och jagande efter bekräftelse.
Men det är ingen ursäkt. (Tyvärr..)
Å andra sidan tänker jag inte be om ursäkt för mitt beteende just nu, för jag orkar heller inte vänta på att andras handlingar ska få saker att hända i mitt liv.
Och jag tänker vara lite egoistisk just nu och inte få dåligt samvete för det!
Hoppas jag inte trampar på någon, för det är ju inte mitt mål.

Jag klarar helt enkelt inte av den bautatråkiga vardagen man hamnar i då och då, jag får tuppjuck!
Så jag kör nu, som en riktig vän sa till mig igår! Tack ….!

Och så avslutar jag denna otroligt svårförståeliga text med mitt favoritcitat: (Tack för det Riggo, det har hjälpt mig mycket:))

“När man sitter på ålderdomshemmet så ångrar man inte det man gjorde, utan det man inte gjorde”

Tänk på det alla!
Hasta!



Vill, vill vill!

sept 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:15:28

090904

Vill, vill, vill…

Jag VILL väldigt mycket har jag kommit på. Eller egentligen vetat hela mitt liv, men nu när jag tänker på det så börjar jag nog inse att jag vill lite väl mycket…
Har väl i och för sig med krav på sig själv att göra, en slags prestationskrav.
Men varför?

Tror tyvärr att det är lite så att om man inte kan något speciellt väldigt bra (t o m bäst) så är man ingen alls. Låter så himla fånigt, men jag känner nog så omedvetet också.
Samitidigt så gäller ju det bara mig själv och ingen annan och det måste ju betyda att det är lite galet tänkt. Jag som annars är så smart. Hmmm…

I alla fall så har jag ju gjort en massa saker som jag borde vara stolt över. Saker som om andra berättat för mig att de åstadkommit, hade varit jättehäftigt.. Men för mig duger det liksom inte. Det är inte tillräckligt bra.
Jag vann ju aldrig SM-guld i boxning, bara silver, blev inte fotbollsproffs, blev ju aldrig någon super rock´n roll-star, bara “rätt bra” sångerska…
Jag har inte blivit rik ännu, inte textskrivare, inte lyckats med övriga jobbkarriären, inte blivit morsa mm, mm…

Men…jag VILL….fortfarande..
Och det kan vara jävligt jobbigt. Att aldrig bli nöjd på nåt sätt.
För man blir trött. Det spelar ju ingen roll om hela världen skulle skrika till dig att du är skitbra på nåt, om du inte tycker så själv. Och dessutom så räknas ju inte bra, bara bäst i dina egna ögon!
Bäst, bäst, bäst!
Jag inser ju på något sätt ändå att jag inte kan vinna SM i kamsport OCH vara fotbollsproffs OCH sjunga i världens coolaste rockband OCH satsa på fitnessbranschen, OCH vara fru, mamma, syster mm mm.
Men…jag vill ju…!!!

Känner alla såhär? Tror inte det, men mer eller mindre.
Och det är klart att det har med självkänsla, självförtroende, uppväxt och fan och hans mosters hund att göra, det fattar jag.
Samtidigt som jag har alla dessa orimliga krav på mig själv, så vet jag ju att det inte skulle göra mig till en bättre människa att lyckas med karriär, bli världsmästare eller rik.
Men livet kanske skulle bli enklare?
Vad tror ni, utöver att jag behöver läggas in på avd 19?

Ciao!



Ensam

aug 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:14:46

090826

Ensam

Sitter och funderar-igen. Man har tid till sånt när man sitter hemma på dagarna och alla andra jobbar. Eftersom jag jobbar kvällar och helger endast, så känns det väldigt ensamt, medans alla runt omkring mig fortsätter sina liv precis som förr..
Vilket är precis som det ska och som jag hade gjort också.
Men alla de gånger som man brukade hitta på något med polarna, de gångerna finns ju fortfarande i deras liv, men inte i mitt…Jag gör ingenting med någon längre..
Så det är det jag menar med ensamt.

Och det känns som att jag blir “bortglömd” av även de närmsta. Jag vet att man inte alltid kan springa iväg och ringa ett samtal eller skicka ett sms eller så under arbetstid, men jag har rätt många vänner och en stor familj, och på över en vecka nu, så är det två som hört av sig överhuvudtaget.
De flesta är dessutom medvetna om att jag inte har det så lätt just nu.
Och jag har inte heller möjlighet att ses eller ringa kvällstid. Så där står jag nu.
(Känns som mina närmsta vänner är de som står på andra sidan bardisken…)
Ensam…

Och absolut, jag är inte riktigt mig själv nu, inte lika glad och spontan som jag egentligen är, är kanske inte lika rolig att prata med, men det kanske faktiskt skulle hjälpa mig tillbaka dit fortare om jag fick lite hjälp av de som jag saknar och behöver.

Och…Det ÄR orättvist…
Jag är en jävligt bra människa! Jag har funnits, och kommer alltid att finnas där för min familj och mina vänner, ställa upp vad det än är, kommer alltid göra mitt bästa på vilket jobb jag än har, jag är schysst mot de allra flesta, glad, ambitiös mm. Jag sårar inte andra med vilja, snackar inte illa om folk..
Och jaaaa! Jag vet att man är ansvarig för sitt eget liv och bla, bla, bla, men jag kan inte hjälpa att känna att det har varit några jävligt orättvisa år nu.
Bara i år…:
– JAG har fått kicken…Va? (Fattar fortfarande inte)
– Innan det jobbat häcken av mig för inte ens ett enda “tack” eller “bra jobbat”
– Jag har vurpat med både hojen och bilen .
– Har fått två inställda operationstider, varpå operationen inte gav nåt.
– Haft en superinfektion som tydligen är återkommande/kronisk.
-Blivit “blåst” på nästan 30 lax.
etc, etc…

Och nu, nu sitter jag och tycker synd om mig själv, ensam, förbannad och med 5000 st räkningar och 3000 spänn på kontot.
Så…..medmänniskor, jobba och slit på ni, det betyder ingenting i slutändan…eller?
Det är nästan så jag blir rädd för mig själv, känner inte igen mig själv när jag skriver här, men jag är så förbannat trött på att slåss mot allt och alla, jag är fan värd bättre…

Jag är jätteledsen om någon tar åt sig av det jag skrivit, men jag måste skriva ner vad jag känner… Det gäller ju dessutom inte alla jag känner, men alldeles för många..
Och jag lovar att jag ska försöka ta nya tag igen och ta mig uppåt, bli gladare igen….
Ni får gärna hjälpa till. Annars hörs vi någon dag.

Kram



Turning point?

aug 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:13:49

090821

Hmmm…Turning point.

Tycker att jag varit med om så mycket att jag borde veta hur jag reagerar och hur jag ska ta mig ur eller in i en situation…Men tydligen inte riktigt där än. Känner att jag vill så mycket!
Idag är jag så sugen på att dra iväg med hojen, gå på gymet, gå ut och festa, få lite bekräftelse, skaffa ett nytt jobb mm. Men jag orkar ju inte..

Självkänslan är ju inte riktigt som den bör trots allt. Har inte tagit mig för att söka nytt än, men jag har ju ett extrajobb så länge. Även där känner jag att jag vill ta mer ansvar, även fast jag vet att det inte blir långvarigt. Typiskt mig, ska lägga ner det där..
Har fått tips om lite jobb att söka och det kommer jag nog att göra.

Såååååå…(trumvirvel)……….! Pam, pam, pam! Enough!
Nu skiter vi i det och kör ändå, så här kan jag inte hålla på! Nu tänker jag inte vara förbannad och en surf-a längre! Enough! Ok?!
För egentligen så tror jag fan (just idag känns det så i alla fall:)) att det var det bästa som kunde hända mig, att få kicken. Känner att jag gav mycket mer än vad jag nånsin fick eller skulle få tillbaka. Frågan är ju bara hur bästa sättet att gå vidare på är??
Sen finns det ju en massa andra saker att uträtta i livet. T ex “hoja”, skrika sig hes, älska, festa, träna (det måste man göra om man festar, annars blir man ju ännu mer bowow ´n da head-och tvärtom). Äh, no more!
Nån som ska rock´n rolla snart och behöver förstärkning? Call me! Eller maila/sms:a, då är det troligare att få ett svar;)
Jobbar mycket helger i o f s, men det är bara att fråga! Finns ju 7 dagar på en vecka också.
Anyway, snart på gång till jobbet, vi hörs!

Thanx for your time.



Det är konstigt

aug 09 Posted on Thu, October 08, 2009 17:12:46

090818

Det är konstigt.

Det verkar inte finnas nåt som kan få mig att förlåta människan för hur hon har behandlat mig..

Försöker tänka att hon inte förstått bättre, men samtidigt..hon är väl inte född utan varken hjärna eller empati? Och, så vitt jag vet, inte utsatt för lobotomi heller, men det kanske vore på tiden nu..
Jag har fastnat i hat-tänkande och det är bara destruktivt för mig själv, så jag ska återigen försöka kicka ut henne ur mitt huvud! Dra åt helvete! Get out of my head!

För er som inte känner mig så väl kan jag berätta att den här historien handlar om mitt förra arbete. Det kanske låter som en bagatell för vissa, men för mig har arbetet alltid haft en stpr del i mitt liv, för min självkänsla och för att förstärka min identitet. Jag lägger nästan alltid ner hela min själ i det jag åtar mig och då snackar vi inte bara arbete. Den här gången tyckte jag t o m själv att jag gjort många riktigt bra saker, men personen i fråga, som nu finns i mitt hat-register, blev aldrig nöjd.Hon är en falskspelare utan dess like.. Hon är fantastisk på att sprida överdivna komplimanger för att stärka hennes egen position och omtycke, däremot har jag aldrig fått ta del av dessa.
Kan inte gå in i detalj på allt som hänt, men här kommer en del:

*Hon ber mig att göra våra viktigaste säkerhetsdokument (som är högst hemliga) ståendes i butiksdisken. När jag jag informerar henne om att det inte är lämpligt och utför dem på en mer isolerad plats, blir jag i största mån ignorerad och anklagas för att störa närsittande personal med mitt arbete.

*Hon “ber” mig ställa in min knäoperation som jag väntat på flera månader, eftersom vi har slutinventering och jag behövs för genomförandet. Jag ombokar operationen (som flyttas fram en månad…) och infinner mig den t o m den 1 maj (!) för att avsluta det brådskande arbetet. Då kommer kommentaren: “Jaha, jag hade inte räknat med dig..”

*Hon beordrar mig att dokumentera och rapportera min personals/mina arbetskollegors brister utförligt och konkret, så att de ska kunna välja att avskeda dem och ha skäliga grunder till det om facket skulle blanda sig i. (Se även sista punkten)

*Hon beskyller mig för att försvåra och försena min kollegas arbete då hon anser att jag tar alldeles för mycket hjälp av henne, vilket varken jag eller denna kollega känner igen. Hon påstår också att de rutiner och dokument jag upprättat med all säkerhet inte gjorts utav mig, utan av samma kollega. Hon hade svårt att se att jag kunde utföra något sådant.

Här kommer den värsta händelsen-och också den slutgiltiga:

*Hon diskuterar mig med VD:n (som tidigare varit nöjd med min insats), varpå jag en fredageftermiddag i början av maj blir inkallad på “krismöte”. Där väntar mig en rejäl utskällning om diverse skitsaker som förvånar mig enormt… Mötet avlsutas med ett ultimatum: Jag ska under min lediga helg (alltå TVÅ dagar) tänka ut och skriva ner en total handlingsplan/åtgärdsplan med tidsplan för “min” avdelning. Alla som gjort en liknande plan någon gång vet att två dagar är ett par veckor för lite.
Nu är jag helt övertygad om att det här var en del av planen för att bli av med mig… Men jag gjorde det! Fixade biffen!
Självklart var min plan inte helt ok, men efter mycket om och men, så kom vi överens om en plan, med en deadline vid midsommar.
Då fick jag även meddelat att jag absolut inte behövde vara orolig för min anställning, de var nöjda med mig och bad mig då även “tjalla” på mina medarbetare, för att i värsta fall kunna avskeda dem före mig på skäliga grunder (självklart tyckte jag det var en dum ide´, men det sågs som en svaghet hos mig som ledare att inte kunna kritisera människor bakom ryggen på dem).
I alla fall så klarade jag deadlinen och kände mig nöjd, men samtidigt förbannad…Varför behövde jag, som är så engagerad och lojal i mitt arbete, bevisa mitt värde så här?
Veckan efter midsommar skulle vi ha, vad jag trodde, var ett uppföljningsmöte. Döm om min förvåning när det första hon gör är att titta mig rakt i ögonen utan minsta skam i kroppen och säger: ” Vi har tittat över ekonomin och vi ha tyvärr inte råd att ha dig kvar…Du är avskedad”.
Det här var två månader sen nu, och till råga på allt så har de bett min bästa väninna att ta över mina upgifter!
Nu hade dem en färdig plan att jobba med och en hel bunt med övriga rutiner som jag jobbat fram, jag behövdes inte längre…

Utöver detta finns det en hel del att ta upp, men vill inte tråka ut er. Och för att inte gå för långt med personangrepp tänker jag inte ta upp övriga ogenomtänkta saker hon utfört vid en rad olika tillfällen. Inga namn ges ut utav samma orsak.
Därav hatet!