Hej alla (?)

I natt känner jag mig väldigt låg, mår riktigt dåligt. Har sådan ångest över det här med pengar. Känns som att gränsen snart är nådd. Sista utvägen finns i mina tankar, och det är att sälja min nyfunna, underbara Bobby. Men jag kan inte ge upp honom. Har drömt om hoj sen jag var liten och nu när jag har honom i min ägo kan jag inte förmå mig att sälja… Men jag vet att det är nästa steg. Eller kanske ska man sälja bilen i stället? Men hur tar vi oss då till allt? Ja, det finns tuben, och det finns tåg, men det kommer vi inte heller ha råd med. Tåg till Tuna tur/retur skulle minst gå på 600 spänn för oss båda… Och mina vänner bor inte direkt på gångavstånd om jag säger så..

Tänk att vi båda har heltidsarbete och vi klarar det inte ändå. I såna här stunder kommer ilskan tillbaka, jag blir skitförbannad på hon som trasade mina drömmar… Jag önskar henne verkligen allt ont som går, och jag skäms inte ens över att tänka så. Och då är jag faktiskt en av de goda människorna, enligt mig själv.

Jag önskar jag kunde säga att “det är bara pengar”, men WHAT D FUCK! Man kan ju fan inte ens ta sig till jobbet utan att det kostar mellan 20-40 spänn att komma in i staden. Jag kapitulerar!

Hur fan ska man göra för att lyckas i den här världen?

Tydligen ska man vara så jävla egoistik och samvetslös som det bara går. Och då är jag nog ändå glad över att min mor lyckats uppfostra mig bättre än så, för det är nog det enda som är värre än att vara pank – totalegoist!

Jag vill ha pengar för att slippa vara orolig och sömnlös, inte slösaktig. Gå och fika, gå på bio, åka till Tuna (alltså Eskilstuna), överraska nån jag tycker om, unna mig dålig mat mm, mm. Jag är 30 år och kan inte tänka mig att skaffa barn p g a att jag är rädd för att inte klara av det ekonomiskt. Har själv växt upp rätt fattigt och det VAR tufft, om inte mest för min mamma. Vill inte ha det så…

Det är nu jag brukar vända om och ta nya tag, såsom ni känner mig, t o m i den här bloggen. Men just nu har jag inte den förmågan. Just nu är jag svag. Klart att det kommer gå över, den här gången också, men det känns alldeles för långt borta för att kunna greppa rodret just här och nu. Jag gör väl som vanligt och ursäktar mitt dåliga humör, skäms lite för det här inlägget imorgon, och skriver något roligt för att släta över det sen… Tezz d mezz i ett nötskal, skäms på mig för att jag inte mår så bra….

Skrev en text en gång som innefattade dessa rader…

jag är ingen människa
jag är en trasa
som man kan torka upp skit med
och sen vriiiida ur
tills jag skriker av smärta
och lämnas att torka helt själv…
tills nästa gång…

Jag tänker ofta på den biten när jag mår så här, den beskriver mig så bra i dessa lägen.

Nu ska jag inte dämpa allas er sinnesstämning, så jag slutar nu och kryper till kojs och värms av en underbr själ, som älskar mig trots allt:) Tack.

God natt