Blog Image

blog-n-roll

Bara som jag är.

Min "dagbok" när jag hinner - mina tankar, vad som händer i mitt liv, i min hjärna, i min kropp.
Händelser, tacksamhet, adhd, ivf, familj, vänner, musik, träning, kost... Ja, whatever crosses my mind at the time.

Välkommen in i mitt huvud. Jag skriver för min egen skull och för er som tycker det är kul. :) Enjoy!

Operationen bokad (varning för bilder..)

Kroppisen o hälsan Posted on Sun, April 24, 2016 12:23:12

I fredags tog jag beslutet. Den 30.e maj är bokat för operation av min diastas. Jag ska alltså sy ihop magmusklerna som skapat problem för mig sedan första graviditeten.

Jag är nervös!

Trodde ju under konsultationen i mars att jag skulle få höra att det inte behövdes operation, att det var mer träning som gällde, men fick höra det helt motsatta… Lite chockad fortfarande… Jag tycker också att det är jobbigt att känna som att jag “fuskar” via en operation.. Jag är van vid att träna/kämpa mig dit jag vill, men det går alltså inte mer.

Träffade Anders Liss på Art clinic i mars och fick domen samt en bra förklaring till varför jag hade ont och inte kunde avancera med mer vikter i gymmet… Delning i avslappnat läge ca 5-6 cm, men jag hade “tränat bra” tyckte han (Mammamage-appen samt tränat med cert mammamagetränare efter båda graviditeterna mm). Jag hade “bara” 1-2 fingrar vid aktivering. Problemet är ju att jag inte kan gå med den aktiveringen 16 tim/dygn, konstant i vaket läge- såklart.. Och så fort jag inte kunde bibehålla den här nivån på träningen så skulle ryggen ge vika, trodde han…

Gör ont att ligga på mage och obehag när man trycker på magen eller behöver lyfta lite tyngre… ÄNDÅ trodde jag alltså att jag kunde fixa det själv med ännu mer träning.

Har tränat på hårdare och hårdare samt gått ner till ursprungsvikten, men idag när jag tog kort trodde jag inte mina ögon… När jag slappnar av ser det ju ut som att jag har en handboll i magen. I alla vinklar. Man ser framifrån på bilden att musklerna bildar en cirkel som en boll! Huuuuh! Andra bilden är vid aktivering. Vilken skillnad ändå… Tänk då på att jag tränat på och återkommit i både vikt och styrkemässigt till ungefär vart jag låg innan båda graviditeterna..

Har mina två små kids som gärna vill ha en fungerande mamma under semestern v 27-29, så det gör mig lite nervös..
Har en ny tjänst dessutom som jag vill sköta och som dessutom är jäkligt kul, så känns jätteknasigt att börja med att operera och sjukskriva mig.. Har världens bästa arbetsgivare dock som faktiskt pushar på mig och t o m erbjuder mig bruttolöneavdrag för att ö h t kunna ha råd med det här. (65.000:- från egen ficka då det anses av landstinget vara ett kosmetiskt besvär..:! Sjukt, sjukt..) Galet glad att jag jobbar för honom kan jag säga.

Men…nu kör vi! Wish me luck! Här är bilderna även om dem inte säger hur jag mår å insidan..



Insikter och beslut

Från krasch till hel Posted on Sun, April 24, 2016 12:18:11

Var ute på byn och svängde i fredags för första gången på mycket, mycket länge. Träffade äntligen min gamla vän och kollega B och det var så jäkla skönt att göra något för sin egen skull och dessutom med en sån grym människa! Jag var självklart jäkligt trött och inte på g som den gamle Tess, men hon finns där, det kände jag.
Käkade middag på Texas Longhorn som jag ääääälskar, drack Margarithas och annat gott och hade det lagom härligt!
I alla fall, när jag stod där och såg mig omkring, träffade nya människor (B känner typ allt och alla 😉 ) så inser jag hur mycket, eller LITE, man vet om andra. INGEN som var där kan ju t ex se på mig att jag går igenom den värsta krisen i mitt liv just nu. Jag kan tvärtom inte ha en aning om vad tjejen som står och skriker och visar halva titsen för alla grabbar, går igenom. Allt kanske har en förklaring i hur man hanterar sitt liv, eller inte hanterar, just då och nu..?
Jag hatar fördomar och att man dömer andra alldeles för fort. Jag är själv väldigt försiktig med det, men det kanske är för att jag varit med om det jag varit?

Jag älskar ju uttrycket: Be kind, for everyone you meet could be fighting a battle you may know nothing about. (Lite redigerat av mig dock..)
Den här tjejen t ex, mitt “stora” lilla hjärta, som alltid skrattar, busar och är allmänt ball utåt sett ;), har det jättejobbigt nu. Långvarig förstoppning som gjort henne halvt förlamad och väldigt ledsen hemma på kvällarna i snart en månad nu, plus att hon märker av slitningen mellan mig och hennes pappa. Hon kan ha sina utbrott och söker enormt mycket uppmärksamhet och tröst just nu, och om hon kunde prata ordentligt om det så skulle nog de flesta förstå henne. Men hon kan inte. Kanske inte vet själv varför hon får utbrott eller är ledsen ibland?
Är det så stor skillnad från oss vuxna? För inte springer vi omkring och berättar om våra svårigheter kors och tvärs för att andra ska förstå att vi beter oss lite annorlunda än vanligt? Eller gör DU det? Skulle det kanske inte behövas att vi är lite mer öppna med varandra?
Jag menar inte att man ska berätta allt för alla, men man skulle nog kunna säga lite oftare att “Jag har en tuff period just nu och det kan hända att jag beter mig lite knasigt”.
Eller kanske om man märker att någon beter sig annorlunda, kanske ställa frågan hur det står till, eller påpeka att man ser att det är något som inte verkar helt ok.. Inte bara döma ut någon och tänka “vilken knasig jäkel” eller “vad i helvete håller hon/han på med?!”

Så tänker jag i a f.

(Nu har jag bokat tid för operation äntligen. Skriver ett separat inlägg om det… Nu jävlar ska jag bli bra igen!!)