Det kaos som redan varit så länge, blir liksom mer påtagligt hela tiden och faktumet att jag måste gå vidare/ta beslut som kommer vara så sjukt tunga och tuffa att genomföra.

Kan inte ens tänka mig vad första steget är, för det är för mycket. Och med det här tunga hjärtat och rädslan inför framtiden, ändå hela tiden hålla fokuset på att finnas för ungarna med kompensation för en annans tillkortakommande/mentala frånvaro liksom,
Det är för mycket nu.. Det har ju varit sjukt jobbigt alldeles för länge nu, men det här är rätt nära brytet..
Känner sån jävla sorg i mig för allt.. Och ilska. Och trötthet.. hopplöst är rätt ord..